kiimpa

Att älska människor.
Jag är alltid lite tystlåten, lite blyg och lite försiktig när jag är i nya situationer, bland nya människor. But, as time goes.. så  blir jag mer bekväm och så har jag lärt mig att verkligen älska människorna på St.Alban, älska staden, London. Det trodde jag aldrig. Jag ville inte vara här, jag ville inte veta av, ville bara hem i början.

Det känns väldigt konstigt nu. Många känslor och tankar. Hela tiden har jag räknat ner och nu är jag snart där. Slutet på äventyr London. Alla fall för nu. Sen vet man aldrig vad som händer i framtiden. Det ska bli skönt att komma hem, såklart. Men detta kommer jag naturligtvis alltid minnas som en fantastisk positiv del av mitt liv.

Overkligt att komma hem sen, nu är jag ju van detta. Eller hostelet vänjer jag mig nog aldrig vid, att aldrig få sova en hel natt utan att bli väckt, eller att aldrig få ha något som helst privatrum, men allting annat gör att det tynar.
Det finns så mkt jag längtar efter
- grilla hemma på gården, älskar vårt hus
- Umgås med mina vänner, familj och viktor
- Promenader med moster och buster, sofia och virpan
- träna
- åka ut till sofies stuga och grilla, åka båt och äta glass
- äta smågodia från ica
- och massa, massa mer

I fredags mötte jag upp Kattis på hennes restaurang, där delade vi på en vinflaska, med en annan tjej som också jobbar där, tog en varsin drink. Goda! Sen begav vi oss till en lokalpub i närheten. Satt och pratade om livet och allt som man gör med alkohol i kroppen. Mycket trevligt. Helt plötsligt ser jag min sous chef vingla förbi fönstret. Knackar som en galning på fönsterrutan tills han ser mig. Han kom in och bjöd oss på mer alkohol. Pratade och pratade, puben stängde och vi gick vidare till ett annat ställe. Jag har verkligen svårt att hänga med till hundra i samtal på engelska med lite mkt alkohol i kroppen. Det var en jättekul kväll!

Igår var jag, Kattis G och hennes vän Mathilda på musikal. Lejonkungen. Vilken mäktig upplevelse. Så otroligt häftigt, skickligt, proffsigt, underbart, vilka sångröster och talanger.  Efter gick vi till lokalpuben utanför St.Alban och tog en pint. Sen var det bra för mig, ska ju skriva PM idag.

Så den sista helgen i London kunde inte ha blivit bättre, den bästa.

Som jag sagt förut. Jag kunde inte ha hamnat på en bättre restaurang. Den är allting jag värdesätter. Excellent hospitality, färska råvaror två ggr om dagen, en stor passion för mat och nyskapande, kreativitet, sinne för humor, vänskap bland ett helt otroligt gäng människor från världens alla hörn som tillsammans gör restaurangen till vad den är.

I don't know if you can see
The changes that have come over me
In these last few days I've been afraid
That I might drift away
So I've been telling old stories, singing songs
That make me think about where I came from
And that's the reason why I seem
So far away today

                             -Amy McDonald

Sverige, vi ses nästa vecka.