kiimpa

Under en viss gången tid har jag vuxit. Under en viss period i livet. Stannar ni någonsin upp och tänker, vilken häpnadsväckande värld vi lever i, alla människor, hur olikt lika vi är. Det finns så många, av samma sort, men ändå inte. Naturen, dess historia, mystik, ljus, liv och rörelse. Det gör alla fall jag.

Denna resa genom högskolestudiernas väg till det som inom snar framtid kommer bli mitt yrkesliv. Åtminstonne för en tid i livet. Jag är så glad, och så tacksam att jag fått denna chans och tillfälle att utöva mina studier genom den utbildning jag går. Den är unik, inte någon annan lik. Men som den stora läromästaren håller jag med om att det praktiska behöver ökas på och att fokus ska hamna på vad man kan och kan lära sig. Jag känner att jag har vuxit, vuxit i mig själv och redan nu fått mycket erfarenhet som senare i livet garanterat på något vis kommer gynna mig.

Det är nu, till våren jag får en sådan känsla av att, ingenting är omöjligt. Jag ska ut på äventyr. Och äventyret är mitt liv. I livet ingår naturligtvis "ups and downs" utan tvekan. Det finns så mycket jag vill göra. Jag vill fota, lära mig, få kunskap om alla små trix. Jag vill kunna laga mat som människor smakar på och efter det aldrig mer vill äta någonting annat än min mat. Jag vill resa, inom mitt yrke, vad det nu i framtiden är. Då menar jag framtiden långt bort. Jag vill bli bartender, utomlands, tänk va häftigt!

Nu, nu nalkas den ljuva sommaren och elever från Grythyttan som läst vissa två och vissa tre år har hela världen framför sig. De har hela sitt äventyr. Den femte juni, dag ett på äventyret öppnas dörrarna. Vilka kontakter, vilka erbjudanden, vilken kunskap och vilken längtan efter livsglädje de har. Ut i vida världen.

Om två år är det min tur. Jag får en känsla av nostalgi. Studenten, minnen om de känslor man då kände. De kommer tillbaka i min kropp när jag ser ögon som ler. Ögon som ler åt livet och dess förväntan.

Idag blev det ett djupt, poetiskt, konstnärligt och för vissa säkerrt flummigt inlägg. Har blivit starkt påverkad av läraren, livsnjutaren Lena. Konstnär från topp till tå. Hon pratar djupt, sjunger gamla folkvisor, tecknar, skapar, gestaltar, syr, spelar instrument osv osv. Igår hade vi föreläsning av Gösta Wessel. Han som har designat taket "norrskenet" som det föreställer till måltidens hus, även "inlandsisen" marken under som sprucken is. Han hade talang, det där med färg, form och ljus är inte lätt alla gånger.

Till sist i dagens konstiga inlägg vill jag avsluta med ett citat av Lena Hellström.

"Jag ser inte saker som de är, jag ser saker som jag är"

Den kan man ju fundera på.
Puss